Jag håller på att måla byrån i hallen uppe. Som alla vet tar det ju lite tid. Jag skulle kunna visa andra bilder från hemmet - men jag tror att jag ska berätta en liten anekdot i stället - om min orm Väs. Jag vill varna känsliga/ormrädda personer eftersom en bild oxå kommer att finnas, även om den kommer att vara mindre än de jag brukar lägga ut.
Väs. En "lampis" förkortningen för de latinska namnet, eller karlifornisk kungssnok som det heter på svenska. Jag köpte honom när han var som en blyertspenna stor. Åren gick och han blev större. Han gillade att gosa in sig i nacken och brukade linda sig som en hårsnodd runt håret.
Just denna dag historien utspelar sig, skulle en ny bekantskap (om ni förstår!) komma hem till mig för första gången, pirrigt och spännande. Det var soligt och fint och jag å Väs hade suttit på balkongen och lapat sol. Tiden rusade i väg och jag började bli lite sen. Då hände det. Väs började röra på sig och nosa mig på kinden. Jag kände igen noset. Det var precis samma nosande som han gjorde på mössen han fick till "middag" (gav aldrig levande, så han nosade sig fram till början när han skulle svälja dom).
Jag hann inte reagera. SMACK så satt han där. Fastbiten i min lilla öronvinge - ni vet, den där lilla flärpen. Han näsborrar var vänd inåt i mitt öra å jag hörde hur han frustade och kämpade för att försöka svälja sitt byte.
Där stog jag nu, med en orm fastbiten i örat och fastringlad runt min högra arm och väntade på min date.
Hur jag än försökte fick jag inte bort honom. Jag försökte spruta kallt vatten med blomsprutan. Jag försökte trycka på käkarna för att han skull öppna munnen. Jag försökte dra bort honom, men det gick ju naturligtvis sämst, ont gjorde det oxå. Och hela tiden medan jag försökte få bort honom hörde jag hur han frustade och fnös inne i örat.
Tillslut hittade jag ett diadem och lyckades pressa in det mellan hans käkar och kunde på så sätt bända loss honom. Jag kastade orm med diadem - som han hade börjat försöka svälja i stället, på sängen och började rengöra örat, som naturligtvis blödde. Jag hann precis tvätta rent och dra ut de halvt svalda diademet från ormen - hiva in han i terrariet - då det ringde på dörren.
Där stog jag nu, ofixad med en stor bommulsvadd tryckt mot mitt blödande öra som så fint nu bepryddes av Väs tandrad - öga mot öga med min date.
Öhhhhh vad har hänt, frågade han trevande... Ja'a... hrm min orm har råkat bita mig i örat...liksom...
Trots denna lilla insident så däjtade vi några år i alla fall, även om han säkert då tänkte va f**n är det här för dåre??..
Väs bodde med mig i 12 år. Sen blev han gammal, grinig och ville inte äta mer. Då var hans dagar slut och han fick bli en ormängel.. Nu kommer bilden på honom! En lampis ska egentligen ha ränderna tvärsöver, inte längst efter - men han var inte som andra! Varken i humöret eller utseende =)

Visst var han stilig min lille Väs ;-D

Här äter han på ett mer lämpligt byte än mitt öra, eller diadem för den delen!
Ja - de var historien om när Väs bet fast i örat.
Go'kväll mina kära bloggvänner - hoppas ni återvänder hit igen ;-)